ETT HAV I FÖRÄNDRING
Jag är uppvuxen
vid havet. Min barndom levde jag i Hangö och alla mina somrar på en liten ö i
Skärgårdshavet och seglande. Havet har alltid varit mitt element och det är
havet jag söker mig till för att hitta någon form av andlighet i en allt mer
materialiserad värld. Havet är meditation och havet är syre. Mitt hav. Östersjön.
Även om havet
representerar någonting bestående i ett liv av förändringar är havet också
levande, fritt. Det andas, det flyter, det rör sig. Eller gör det? Sinnebilden
av havet stämmer endast delvis överens med sanningen. Östersjön står
visserligen, genom de danska sunden, i förbindelse med Atlanten och de andra
världshaven men det är också stängt, fångat mellan ett tiotal länder. Dessa
länder har ansvar för detta vackra innanhav. Mitt hav.
Min barndom var
sorglös åtminstone i min relation till havet.
Vi dök efter musslor i blåstången och i brist på brunnsvatten på ön tog
vi tvätt- disk- och kokvatten ur havet. Det rena vattnet var en självklarhet. Ingen
pratade om föroreningar. Vi pissade glatt i havet och när pappa slängde
ölburken i sjön tyckte vi nog att det var lite konstigt men godtog förklaringen
att fiskarna bygger bo i den. Medan vi sorglöst plaskade i det rena havet hade ändå
förändringen redan börjat. Den tunga industrin släppte ut gifter både luftvägen
och direkt i havet utan att någon egentligen kontrollerade det. Jordbruket
effektiverades genom konstgödsel som sedan rann rakt ut i havet. Lastfartygen i
horisonten blev större och fler. Dem såg vi från vår strand och vinkade glatt
åt dem. En lämplig dos av den industriella världen här ute bland kobbar och
skär.
Nu, 35 år senare,
står jag vid samma hav. Havet ger mig fortfarande kraft, det är fortfarande
starkt. Men min oskuldsfulla inställning är borta. Jag har själv blivit vuxen
och insett att varken världen eller Östersjön mår särskilt bra. Men det har
inte bara med mina vuxna insikter att göra. Då jag vänder huvudet ser jag mina
tre barn. De är lika insatta i Östersjöns problem som jag är. Det är bra och
bådar gott för framtiden. Samtidigt är det fel att inte de ska få ha en lika
sorglös relation till havet som jag en gång hade. Kan man simma?, frågar de
försiktigt. Alggröten har legat tät runt vår ö i flera dagar nu. Nej, säger
jag, det blir dusch vid brunnen idag. Näten har jag inte haft ute på ett par
dagar nu, det går inte, de ser ut som mögliga mattor då man lyfter dem. Jag vet
att det är övergående, att om några dagar kommer havet igen att andas.
Det finns
lösningar för Östersjön. Det vet jag och det vet mina barn. Minskade utsläpp
och en effektiv syresättning skulle kunna göra en avgörande skillnad. För det
krävs det handlingar och resurser. Av beslutsfattarna i vårt land och genom
östersjödiplomati gentemot våra grannländer. Vi kan inte förlita oss på
saltpulser och selfhealing. Mina barn kommer aldrig att ha en lika sorglös
inställning till havet som jag hade, men min förhoppning är att deras barn
skall kunna ha det. En sorglöshet som inte baserar sig på ovetande utan på att
saker har gjorts rätt.
TOBIAS ZILLIACUS
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti